Irländsk Terrier
copyright ©
Bakgrund/Ändamål:
Den irländska terriern är till skillnad från många andra "hårdhudade" raser varken vresig eller skarp utan har ett påfallande vänligt temperament, särskilt mot människor. Den kan emellertid ha litet för lätt att opponera sig mot inblandning från andra hundar. En viss sorglös, våghalsig djärvhet är karakteristisk för den irländska terriern. Detta i förening med dess huvudstupa och för alla konsekvenser blinda framfart har givit rasen den stolta benämningen "The Dare Devils" (våghalsarna). När den inte är "i tjänst" utmärks rasen av ett stillsamt och kelsjukt uppträdande och når man ser den vänligt och försiktigt lägga nosen i sin herres hand, är det svårt att inse att rasen vid andra tillfällen kan visa sig ha mod som ett lejon och slåss till sista andetaget. Den utvecklar en osedvanlig tillgivenhet för sin herre och har setts följa hans spår över nästan otroliga avstånd.
Helhetsintryck:Irländsk terrier är mera högställd, längre i kroppen och mera byggd för snabbhet än den strävhåriga foxterriern, men har god benstomme och massa helt igenom. Rörelserna skall vara livliga, smidiga och seniga. Kropp och benstomme skall ha kraft och styrka, eftersom snabbhet, styrka och uthållighet är högst väsentligt. Hunden får inte vara satt eller klumpig. Karakteristiskt för rasen är en sorglös våghalsighet, blind för alla konsekvenser. Detta har givit hunden den stolta titeln "daredevil" (våghals).Helhetsintrycket skall vara det av en djärv, modig, elegant terrier, byggd för snabbhet uppvisande en vacker, symmetrisk kontur, och ge intryck av fulländade proportioner och harmoni.Till temperamentet är irländsk terrier vänlig, käck och djärv, glad och livlig.Den är modig, och hävdar sig väl gentemot andra hundar, men år samtidigt vänlig, absolut lojal och tillgiven människan.Anfallen har den ett lejons mod och kämpar till det bittra slutet.Det är ytterst viktigt att den uppvisar ett eldigt och livligt temperament.
Huvud:
Huvudet skall vara långt med flat och mellan öronen ganska smal skalle, som avsmalnar något mot ögonen. Huvudet skall vara fritt från rynkor och stopet skall knappast vara synbart utom i profil.Käkarna skall vara starka, muskulösa och av tillräcklig längd. Kinderna får inte vara alltför framträdande. Partiet under ögonen skall ha en fin utmejsling, för att inte ge ett greyhoundsliknande intryck.Behåringen skall vara av samma kvalitet som på kroppen men kort (endast 6-7 mm långt) nästan slätt och rakt.Ett lätt skägg är det enda långa hår som är tillåtet och det är också karakteristiskt.Läpparna skall vara stramt åtliggande och utvändigt nästan svarta till färgen.Nosspegeln skall vara svart.
Ögon:
Ögonen skall vara små, mörka, inte utstående, fulla av liv, glöd och intelligens. Ljusa eller gula ögon är fel.
Öron:
Öronen skall vara små, V-formade, av måttlig tjocklek, ansatta högt på skallen och falla framåt tätt intill kinden. Det vikta örats överkant skall vara tydligt ovanför hjässlinjen. Örat får inte ha någon frans ochbehåringen skall vara kortare och mörkare än kroppen.Ett öra som hänger tungt utmed sidan av huvudet som hos en del jakthundar är inte karakteristiskt för den irländska terriern. Ett halvrest öra är ännu mindre önskvärt.
Bett:
Saxbett med jämna, starka tänder, fria från missfärgning.
Hals:
Halsen skall vara tämligen lång och gradvis tillta i bredd mot skuldrorna. Den skall bäras väl och vara fri från överflödigt halsskinn. På båda sidor om halsen finns vanligen en lätt virvel, som går nästan ända upp till öronens kant.
Kropp:
Kroppen skall vara symmetrisk, varken för lång eller för kort. Ryggen skall vara stark och plan utan antydan till slapphet bakom skuldrorna. Ländpartiet skall vara muskulöst och mycket lätt välvt. Bröstkorgen skall vara djup och muskulös, inte för rundad eller bred. Revbenen skall vara tämligen väl välvda och snarare flata än runda och de bakre revbenen skall vara väl utvecklade. En tik får vara något längre i ländpartiet än en hanhund
Fram och bakben:
Skuldrorna skall vara flata, långa och väl tillbakalagda mot rygglinjen. Frambenen skall vara måttligt långa, väl ansatta i skulderpartiet och absolut raka med kraftig benstomme och muskulatur.Armbågarna skall röra sig fritt utmed sidorna. Mellanhanden skall vara kort och rak, knappast märkbar.Bakbenen skall vara starka och muskulösa med kraftigt lårparti. Knälederna skall vara måttligt vinklade och hasen lågt ansatt.Både fram- och bakben skall föras rakt framåt i rörelse, knälederna får inte vridas utåt. Benen skall liksom huvudet vara täckta av samma hårda päls som kroppen. Pälsen skall dock vara kortare. Benen skall heller inte ha fanor.
Svans:
Svansen skall vara ganska högt ansatt och bäras glatt men inte över ryggen eller vara ringlad. Den skall vara stark och kraftig och tämligen lång, kuperad till ¾ längd, väl täckt av hårt, strävt hår och fri från fana och fransar.
FRÅN OCH MED DEN FÖRSTA JANUARI 1989 ÄR SVANSKUPERING FÖRBJUDEN I SVERIGE.
Tassar:
Tassarna skall vara starka, tämligen runda och måttligt små med välvda tår. De får varken vara inåt- eller utåtvridna.Svarta klor är synnerligen önskvärt. Trampdynorna skall vara välformade och fria från sprickor eller förhårdnader.
Rörelser:
Fram- och bakben skall röras parallellt rakt framåt. Armbågarna skall röras fritt och lodrätt utmed kroppens sidor. Knälederna får varken vara inåt- eller utåtvridna.
Päls:
Pälsen skall vara tät och sträv. Den skall ge ett brutet intryck men ändå vara tätt åtliggande. Håret skall växa så tätt och kraftigt, att då pälsen stryks mothårs, skall man inte se huden. Pälsen får inte vara mjuk eller silkesaktig och inte så lång att den döljer kroppens konturer, särskilt då på bakpartiet. Pälsen får inte vara lockig eller krusig.
Färg:
Enfärgad. Mest önskvärda färger är klarröd, rödaktig vetefärg eller gulröd. Vitt förekommer ibland på bröst och tassar och är mindre önskvärt på tassarna. Vit bringfläck återfinns ofta hos alla enfärgade raser
Mankhöjd:
Omkring 46 cm.
Vikt:
Hanhund drygt 12 kg
Tik drygt 11 kg.
Fel:
Oaktat de önskvärda viktangivelserna här ovan är det huvudsakligen en fråga om helhetsintrycket, och om hunden är för liten eller för stor syns detta lätt i utställningsringen, vad vikten än må vara. Bortsett från andra hänsyn får därför inte vikten upplevas som det betydelsefullaste, då kan fel typ av hund premieras.Så kan t ex en förhållandevis liten, kompakt och klumpig hund, vilket inte är önskvärt lätt ha standardenlig eller över standardenlig vikt. En annan hund, som är högbent och saknar nödvändig massa och är byggd mera som en whippet - inte heller önskvärt - kan ha exakt vikt eller under.Detta visar att även om standardvikten måste beaktas, är den inte avgörande vid bedömning. Huvudsaken är att välja en hund med standardenlig mankhöjd och som i övrigt har för rasen utmärkande drag och egenskaper.Varje avvikelse frän standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.
Diskvalificerande fel:
Nosspegel med annan färg än svart.Kraftigt över- eller underbett.Färg - annan färg än i standarden angiven. Trampdynor med förhårdnader eller sprickor
