Att ta farväl av sin hund

Det var en fredagmorgon i augusti. Solen strålade då vi packade in oss själva, två hundar, vattenskålar, vatten och mat i bilen för att köra de drygt 20 milen till uppfödarna i Kristianstad. Många var de gånger vi kört den vägen och jag kände till varje kurva och varje liten grop i vägen. Denna morgon var så vardaglig, så lik alla andra, och ändå skulle ingenting någonsin bli som förr. Tystnaden var total och ingen av oss orkade ens sätta på radion.

Mil lades till mil och så var vi då framme.

I vanliga fall var det med glädje vi klev ur bilen och ringde på hos uppfödarna men idag var gången upp till huset oändlig och stegen så tunga.

I vanlig ordning möttes vi av en hel skock hundar men inte ens Ussis galna påhitt kunde få mig att skratta. Jag vet inte riktigt vad vi sa eller gjorde alla de där långa timmarna i uppfödarnas kök. Det kom glada och förväntansfulla valpköpare på besök och deras glädje fick mig att kräkas.

Timmarna sniglade sig fram och stundtals önskade jag att tiden skulle stanna för att i nästa minut önska att allt bara vore över. Valpköparna gav sig av, vi åt middag men maten växte i munnen och smakade mest bara sågspån.

Plötsligt hade sommardagen övergått i sen eftermiddag och det var dags att ge sig av. Eva blev kvar hemma medan Magnus följde med oss. Två gånger fick vi stanna då jag var tvungen att kräkas men till sist var vi framme. Med avsmak tittade jag upp på byggnaden. Det var en liten och inbjudande djurklinik men för mig var den det mest avskyvärda jag någonsin stått inför.

Vi öppnade upp bilburen och båda hundarrna hoppade glatt ut. Efter att ha låtit Opal kissa tog vi Jammis med oss och klev in på djurkliniken. Jag grät inte men tårarna satt som en klump i halsen.

“Snälla, säg att det är ett misstag. Att de tog fel på röntgen”

Ingen sa något sådant och av blickarna personalen gav oss insåg jag att det fanns inget hopp. Vår älskade, fina, ljuvliga Jammis skulle lämna oss. Fyra korta månader var all tid vi fått tillsammans och mitt hjärta ville brista då hon la sitt huvud i mitt knä och tittade på mig med sina kloka mörka ögon.

Jag visste att jag gjorde det rätta men den vetskapen spelade just då ingen roll. Helst ville jag bara ta Jammis med mig och springa därifrån men jag visste att jag var tvungen att vara stark. För Jammis skull!

Tankarna gick till Opal i bilen, nu skulle han förlora sin bästa kamrat, förstod han det? Visste han att vi skulle komma ut utan Jammis?

Så var det dags...

Veterinären förklarade hur det skulle gå till, vi nickade tysta, Jammis fick sin spruta, lade sig ner och så var allt över.

För första gången den dagen grät jag. Tårarna strömmade då jag la min kind mot Jammis mjuka päls. Hörde inga hjärtslag, fick ingen blöt puss i ansiktet. Då och först då insåg jag att jag hädanefter skulle leva mitt liv utan Jammis.

Länge satt vi hos henne men tillsist var hon kall och kändes inte längre som min Jammis. Sakta reste jag mig upp, viskade ett hejdå och lämnade gråtande rummet.

Jammis blev bara drygt två år och av de två åren fick vi fyra månader tillsammans. Jammis hade svår ostokondros på båda bakbenen och trots att saknaden efter henne är tung vet jag att vi där och då fattade rätt beslut. Jag vet att hade Jammis kunnat prata så hade hon tackat oss för att vi lät henne slippa smärtan.

Älskade Jammis, vi ses i Nangijala!

Text: Hannah Bonér