En lantis hund blir citydog
Jag har alltid trott att det måste vara tämligen märkligt för en hund att helt abrupt byta miljö. Att gå från att vara en urbota lantisjycke till att bli en citydito i ett huj till exempel. Precis det har min hund gått igenom nyligen. Och jag har gjort några små reflektioner på vägen.
Prio, han heter så, den före detta lantisjycken, har under sina två år i jordelivet bott i en liten jämtländsk by bortom det mesta av den omtalade äran och redligheten. I ett stort hus har han framlevt dessa sina schäferdagar. Bekvämt nog, för alla inblandade parter, har man kunnat öppna dörren för att släppa ut jycken som då kunnat uträtta behov eller härja på tomten efter bästa förmåga. Med skogen inpå knuten har de flesta motionstimmarna också tillbringats just i skog och mark. Har man gått på koppelpromenader i byn har man möjligen träffat på en, i bästa fall två, grannar för en stunds samspråk och ivrigt beundrande av en styck stilig schäfergosse. Träningspassen har varit bekvämt förlagda till appellgräsmattan på husets baksida. Spårmarker har funnits inpå knutarna. Och till klubben har man fått göra utflykter med medhavd matsäck eftersom den då behagat ligga en hel del mil från hemmet. (Klubben, inte matsäcken, den hade man ju med sig.)
Japp, så såg det ut alltså. Ända fram till det att Omständigheterna förändrades markant och Sakernas Tillstånd gjorde en tvärvolt i alla de inblandades liv och Prio-matten, alltså jag, blev Stockholmsbo på kuppen. Prio, ja han packade sitt pick och pack, följde efter, och gjorde därmed sitt livs första tågresa med Fru Uppfödare och landade sedermera i storstaden hel och ren. Han låg mest och sov under resan berättade sagda Uppfödare. En hiss fick han också stifta bekantskap med då och där. För att ta sig ut och slå en sjua måste man numera alltså färdas en stund i en två gånger två meter stor låda. Då gäller det att det inte är allt för bråttom, om man säger så.
Nåväl, första morgonen förstod man att allt kanske inte riktigt hade landat i det lilla schäferpallet då vi anlänt hem sent på kvällen innan. Det ringde på dörren till lägenheten. Prio laddade för att tala om för oss att nu hände det minsann grejer. Stolta alarmskall ljöd och ut genom den öppna balkongdörren på sjunde våningen brände han med svansen tufft lyft över ryggen. Medan vi andra öppnade ytterdörren och släppte in besökaren. Ridå. Ingen låtsades om någonting. Varken han eller vi.
Ett av de märkligaste fenomenen med staden, eller förorten, vi bor i är den att en stor del av befolkningen tycks ha en inrotad uppfattning om att hundar i allmänhet, och schäfrar i synnerhet, är direkt livsfarliga varelser. Varhelst vi drog fram i början kunde man beskåda föräldrar som i en hast lyfte upp sina telningar och människor som raskt bytte sida på gångbanan. Förundrade vandrade vi genom centrum första gången och likt Moses delade vi Röda Havet. Människorna beredde en väg för oss att dra fram på och Prio fick till sin besvikelse inte snacka eller bli särskilt beundrad av en endaste liten granne. Fast det där har ändrat sig nu. Folk har väl helt enkelt blivit vana vid att se oss på gator, torg och gångvägar, och dessutom sett att Prio faktiskt inte slukat en enda människa levande hittills. Ja, en dag var vi till och med Träningsekipage För En Aning Hundrädda Dagisbarn. Först skrek de. Jag skojar inte. ”Uuuuuuh äre en VAAAAARG”, ropade en av småttingarna. ”Va stora TÄÄÄÄÄNDER han har”, hojtade nästa. Jag misstänkte vid det laget att man måste ha läst sagan om Rödluvan i den vevan. Hur som helst, alla barnen överlevde, inga fingrar fattades kidsen och då hade ändå de flesta klappat den ”farliga vargen” innan träningsstunden var slut. Och jag tror ryktet om den där lena schäferpälsen har spridit sig, för nu både hälsar, snackar, beundrar och klappar flera av grannbarnen den vid de tillfällena mycket lyckliga schäferkillen.
En annan sak är det sjå Prio plötsligen fått i och med att traktens jyckar kissar både här och där i tid och otid. Småskvätter, skulle man kunna säga. Ett hundarnas mejlsystem eller MSN för snabbmeddelanden mellan individerna. Om Prio tillåts har han också ett rackarns jobb med att även han meddela övriga hundvärlden att ”Prio was here”.
Och brudarna sedan. Brudarna! Man behöver ju inte fundera en sekund över var de är eftersom hela den Kungliga Hufvudstaden erbjuder ett överdåd av urläckra tikar i alla olika former och färger. Och alltid är det någon snygging som löper. Schäfergossen har utvecklat en raggningsteknik som många skulle vara avundsjuka på, det ska erkännas.
Ny klubb skulle vi hitta också. Det visade sig att det fanns många att välja på. Många. Och nästan ingen av dem låg så värst många mil hemifrån. Det var bara att välja och vraka. Då är det lätt att hamna i ambivalensen. Expressen eller Aftonbladet. Eller Dagens Nyheter. Eller Metro. Eller Stockholms Fria Tidning. Vojne. Nåväl, klubb införskaffades och dit åker man på en grisblink och man behöver faktiskt inte ens stanna och äta, kissa eller köpa glass på vägen.
Det var för övrigt lite värre när det gällde spårmarker. Trots idogt letande längre bort än utanför husknuten fick vi lov att bli en aning innovativa på kuppen. Den första uppfinningen på listan var ”parkspår”. Namnet talar för sig själv. Fördelen med parkspår är att det per automatik innehåller en rad olika naturliga störningar. Förledningsspår är ett sådant störningsmoment. Förbipasserande fordon ett annat. Publik ett tredje. Risk för bortforslande av apport av utomstående hund en fjärde.
En helt annan nymodighet för Prios del är att klättra på stenar och stubbar, gå över spångar och hoppa över kullfallna träd ser ut på ett helt annat sätt numera. Sagda stubbar, stenar och spångar är utbytta mot sådant som parkbänkar, cementsuggor och staket. Åh, jag säger bara SKOLGÅRDAR! Skolgårdar gör mig rent lyrisk. Där finns verkligen en uppsjö av hinder, klättermojänger och gungande saker. Och om kvällarna är det oftast väldigt få skolbarn som utnyttjar faciliteterna. Om man så säger.
Budföring i backe förresten, det stärkande lilla momentet kan, om det kniper, bytas ut mot budföring i trapphus. Jo, vi bor i ett niovåningshus. (Dock kör vi bara själva uppförsbacken kan tilläggas.)
Ja, livet förändrades verkligen för schäferparveln när han flyttade till storstaden. Men inte nödvändigtvis till det sämre. Med liv och lust har han accepterat och acklimatiserat sig till sin nya miljö. Mina eventuella farhågor inför miljöbytet sattes faktiskt också helt ur spel. Tidigare har jag ibland ha haft små slängar av dåligt samvete över eventuella brister i miljöträningen under Prios uppväxt. Nu har jag mer eller mindre dragit slutsatsen att en hund som är trygg och har en bra relation med sin ägare/förare, faktiskt kan fixa det mesta. Inte en enda gång miljötränade vi på tåg- eller hissåkning under uppväxttiden till exempel. Det visade sig gå alldeles utmärkt ändå. Men relationen, den har vi ju jobbat på sedan dag ett tillsammans. Och åker jag hiss, ja, då åker Prio också hiss. Utan att blinka.
Men nu ska Prio ut och kolla sina meddelanden igen. Både Elsa, Fia och Wilma löper.
Det är mycket att stå i för en citykille…
