Hundproblem

ADVENTure Dog Conference 2006

Jag hade förmånen att få bevista ovanstående hundkonferens lördagen den 2 december. Publiken bestod av närmare 500 personer och deras bakgrund var varierande. Även föreläsarnas bakgrunder var av minst sagt varierande karaktär.

Sammanlagt var där 14 föreläsare. På förmiddagen var det praktikerna: Stefan Fahlcrantz från Stefans hundtjänst, Kristina Mårtensson från IMMI, Canis representerades av Maria Yttermyr, Jeppe Stridh behöver väl ingen närmare presentation, Anne-marie F:son Bjuggren från SBK och till sist Las Fält från Hundcampus.

Efter lunch var det forskarnas tur att ge sin syn på saken: Kerstin Malm (etolog), Olof Liberg docent i viltekologi), Björn Forkman (docent i etologi), Sverre Sjölander (professor i zoologi), Görel Nyman (docent i kirurgi), Caroline Yosef (student etologi)och Linda Keeling (professor i djurskydd).

Bild Wendi: Lars Fält och Sverre Sjölander

Som ni ser var där en stor kompetens samlad på ett och samma ställe. Schemat var minst sagt pressat då varje föreläsare hade i snitt 30 minuter på sig att ge sin syn på det komplexa ämnet ”hundproblem”, eller ska man säga problem hundar .

Stefans hundtjänst var först ut.
Jag gissar att han var där för att representera den ”hårda skolan”. Några speciellt hårda metoder för att komma till rätta med hundproblem fick vi dock inte höra. Ett av hans budskap var att hanteringen hela dygnet är viktig, inte bara de få minuter när hunden ger uttryck för det vi kallar hundproblem. T.ex. i mötet med en annan hund.

Sedan var det dags för IMMI att ge sin syn på saken. Tyvärr fick jag inte höra något nytt härifrån. Föreläsaren pratade mest om IMMI, deras hundutbildningar och vad de står för. Flosklerna haglade såsom ”det finns inga problem hundar”, ”fokus ska vara på det positiva” och ”det är viktigt att kommunicera och lyssna på hunden”. Genom flosklerna sållade jag fram ett viktigt budskap från IMMI: Åtgärda orsaken inte symptomen och man måste analysera orsaken till det vi upplever som ett problembeteende hos hunden.

Så var det då Jeppes tur och vilken skola han representerar behöver jag väl knappast gå in på. Jeppe inledde storstilat med en stand up comedy som anspelade på all kritik han hade fått efter programmet ”hundkoll”. Han berättade att de inledde alla kurser genom att trä på hundarna stryplänk och så drog de så att hundarna flög upp i luften. För att inte bli bitna så tog de sig bara an små hundar som inte kunde försvara sig. Och så hade de självklart mutat en veterinär som bedyrade att ovanstående behandling inte gav upphov till whiplashskador. Ja, hade han inte varit hundinstruktör så hade han kunnat göra karriär som ståuppkomiker. Åtminstone inför insnöade hundmänniskor som oss. Jeppes budskap känner ni väl alla till. Tyyydligt ska det vara, rött eller grönt ljus, inga gula ljus. Och personlig kärlek är lika bra som godis.

Efter det var det Canis som man väl får säga har en annan filsosofi än Jeppe. ? Enligt Canis ska man undvika det som kan uppfattas som obehag för hunden i hundträningen, använda positiv förstärkning, negativt straff och utsläckning. De lägger inte lika stor vikt vid att analysera orsaken till beteendet som att förändra beteenden. Dvs fokus ligger på det beteende man vill ha. SBK:s Anne-marie F:son Bjuggren pratade om Kenth Svartbergs relationsmodell som ska ligga till grund för hundträning. Den består av delarna samarbete, bestämmande och trygghet. Det jag saknade här var väl lite mer konkret vad de innebar, men jag hoppas att SBK´s instruktörer får veta det.

Lars Fält från Hundcampus berättade att de med framgång brukade filma hundarna och deras ägare under problemutredningsfasen. De vanligaste problemen som han såg hos problemhundar var social rädsla, stress och bristande vardagsträning. Lösningar på det kan vara att öka hundens miljöträning, självkänsla och kroppskontroll. Dvs att jobba med hela hunden och inte specifika beteenden. Han framhöll vikten av att föra över erfarenhet och information över generationsgränserna så att alla inte behöver uppfinna hjulet igen. På hundcampus sparar man alla ”fall” i en databas.

Så var det då dags för forskarna att belysa hundproblem. Först ut var Kerstin Malm. Hon pratade om etologi och värderingar. Hon gick in på förmågan att känna empati och hur det korrelerar till vår syn på hundar. Empati är förmågan att ”glömma” sig själv och att utan värderingar; se, lyssna på och försöka förstå en annan individ. Vad gör man för sin egen skull och vad gör man för hundens skull? Förr i tiden hade man hundar främst av funktionella skäl. Idag är vårt hundägande ofta styrt av känslor och känslomässiga behov. Det kan vara maktbehov, självhävdelse, rädsla, nyfikenhet, sällskap och/eller motion. Kerstin fick stora applåder när hon betonade vikten av ödmjukhet inför andra och man faktiskt inte har alla svar.

Olof Liberg hade rubriken ”social struktur hos varg”. Här spetsade nog många öronen. Hur vargar gör tas ständigt upp som referens i metoddebatter. Har de en hierarki i flocken? Och hur ser den i sådana fall ut? Olof tog upp några saker som komplicerar detta med att direkt hänvisa till hur vargen gör och inte gör och överföra det till hundar. De flesta studier bedrivna på vargar är utförda på vargar i hägn. Dessa flockar är inte naturligt sammansatta. Vargar har dessutom olika beteenden i olika delar av världen då de lever i olika miljöer. Sedan så är hunden domesticerad och man har genom riktad avel förändrat hundens beteende så att det på vissa punkter inte alls liknar vargen. En varg försvarar till exempel sitt revir på liv och död. Det är också därför det händer att hundar blir dödade av vargar. Våra hundar förstår inte alls att de är på annan vargs revir och kommer att bli dödade om de inte sticker fort som attan.

Även om saken är mer komplex än så, så sa Olof att man förenklat kan säga att en vargflock består av en kärnfamilj (dvs mamma, pappa, avkommor). Nya studier på varg indikerar att hierarkin i flocken är komplicerad, underkastelse vanligare än dominans och att öppna konflikter främst uppstod i samband med matsituationer. Han sa att dominansförhållandet var till för att föräldradjuren skulle överleva i första hand. Något jag tycker är intressant är att alfatiken i flocken lyfter på benet när hon kissar! Något för er där hemma att tänka på om ni har tikar som lyfter på benen.

Så vår det då dags för Björn Forkman och ”Inlärningsprinciper”. Här skrev jag så att pennan glödde. Grundläggande inlärningsprinciper tycker jag att alla som tränar hund skulle kunna ha nytta av. Björn rekommenderade bl a boken ” Excel-erated learning” av Pamela Reid för den som vill veta mer. Jag kan inte gå in på allt, men värt att belysa är att när man försöker att släcka ut ett beteende (dvs att ett samband inte längre ska finnas) så glömmer inte hunden, den lär sig bara ett nytt samband. Han tog också upp det komplexa i att bestraffa en hund. Om man börjar med en låg nivå av bestraffning och sedan ökar nivån så minskar man hundens känslighet för bestraffning. (Det som Arga här på forumet kallar ”hanteringstålighet”.) Om man däremot börjar med att lägga sig på en så hög nivå av bestraffning så leder till ökad känslighet och man kan därefter minska bestraffningsnivån.

Saker man ska se upp med om man bestraffar är t. ex att man inte bara lär hunden ett annat beteende. T.ex. om man bestraffar en hund som skäller och den då rullar runt på rygg, så kan du ha lärt hunden att rulla runt på rygg när du ska bestraffa den när den skäller.
Man ska dock tänka till om man bestraffar en hund. I samband med bestraffning med el så har man iakttagit mer rädslor hos hunden under träning, generellt på plan och under vanliga koppelpromenader. Ytterligare något som påverkar inlärning är tiden mellan utförande och belöning. Ju kortare tid, desto snabbare inlärning. Jag fick också lära mig ett nytt ord, ”desensitisering”. Det innebär att man långsamt tillvänjer en hund till det som hunden uppfattar som obehagligt utan att man överskrider det tröskelvärde som utlöser reaktioner hos hunden.

Bild Wendi Björn Forkman

Efter det var det Sverre Sjölander. Han höll ett mycket underhållande föredrag som skulle handla om rädslor. Nu handlade det kanske mer om varför och hur olika djurarter visar rädslor än om just rädslor hos hund. Han tryckte på skillnaderna i beteende hos varg och hund. Han framhöll det idiotiska i att korsa in vargar i våra hundar till varghybrider då dessa uppvisar beteenden om inte alls passar hos ett sällskapsdjur. Bl.a. så är vargar benägna att en vacker dag klättra i rang och då är det slåss, fly eller dö som gäller.

Resterande föreläsare pratade om smärta. Hur kan smärta ge upphov till problembeteenden? Och vad orsakar smärta för beteende hos hunden? Smärta ger en emotionell upplevelse av ängslan för det okända, fruktan för det kända och så klart lidande och stress. Även här kom man in på användande av el och vad det resulterar i. På skyddshundar hade man iakttagit en allmän irritation och tendens att bita figgar vid fel tillfälle (dvs risk för omriktat beteende).

Något för oss alla att tänka på när vi ska försöka få bort ett problembeteende hos hund, oavsett ideologi, är att beteendet kan ha sin orsak i smärta, dvs: 1. Belöna inte passivitet vid smärta och 2. Bestraffa inte aggression vid smärta.

Dagen avslutades med en paneldebatt mellan de föreläsare som representerade ”praktikerna”. Många kritiska frågor kom ifrån publiken. Hur gör egentligen IMMI konkret när de ska lära en hund gå i koppel. Och ser Jeppe och Stefan ner på folk som har utbildning inom hunderiet? Vad tycker egentligen panelen om användande av stackel och el? Har SBK verkligen nått ut med sin nya träningsfilosofi till alla gamla bruskrävar som rycker och sliter i kopplena? Tja, kära läsare, svaren var väl av den luddigare karaktären och lite munkäftande förekom.

Bild Wendi Paneldebatt

Jag var i alla fall nöjd med dagen. Trots de korta föredragen så fick man olika infallsvinklar och tog med sig några godbitar. Jag vill avsluta med Kerstin Malms kloka ord: Var öppen och ödmjuk och tänk på att ingen har alla svar!

Bild och text Wendi (Aktivhund)