Taggade hundar – Vart är vi på väg ?
För många år sedan hörde jag en slogan florera, kommer inte ihåg hela stycket men en ett par meningar var följande, ” Stackel och el, inget fel, sparka och slå med SBK. På den tiden log jag, det fanns ju ingen sanning i det. Nu har skrattet fastnat i halsen. Med en rysning ser jag det ökade våldet i hunddressyren. Bland allt för många förare och tränare är ord som, pigg, tagg, stackel, el, strypsnara, kodressör men även pungsparkar och annat handgripligt våld, vardagsmat. Vad är det som får människor att bli så grymma ?
SBK:s Dressyrpolicy SBK har antagit en dressyrpolicy.
Där står bl.a. att läsa ” Man skall förhålla sig till sin hund så att den inte utsätts för otillbörlig eller kränkande behandling.” Där står även att ”Våld och aga är förbjudet. Det är också förbjudet att använda stackel, elhalsband och andra redskap eller metoder som orsakar grov smärta.” Detta är självklarheter för de flesta hundägare men trots det finns det en allt för stor grupp som hånler och förkastar denna policy. Hur kan SBK kontrollera att dressyrpolicyn efterlevs? Hur ska man kunna det när våldet inte sker på brukshundklubben? Nu när kontinenten öppnats för lilla Sverige ramlar många helt plötsligt ner på apstadiet och gör allt för att efterlikna någon tysk hundtränare dom träffat. Man vrålar ”fuss” till sina svenskfödda hundar, använder stackel i korvspåret på valpar. Har strypsnaran på för att snabbt kunna stoppa lufttillförseln när hunden gör ”fel”. Stackel är det som är vanligast förekommande och används i så väl skyddsarbete som lydnadsträning. Vill man ha en riktigt bra effekt på stacklet så slipar man taggarna. När våldet tar vid är det svårt att se gränsen för det otillåtna, man tar t.ex. till metoder som att tvångsapportera skyddsärmen för att hunden har för mycket kamplust eller kör eldressyr, som ger hunden en stöt när den lyfter nosen från spåret. Vid inlärning av bl.a. lydnadsklassens fjärrdirigering kan kodressör (elstav att fösa kreatur med) användas. Med lite fantasi finner den fyndige säkert andra användningsområden.Kanske är det dags att inför någon slags policy-poliser som i USA, där dessa låg i buskarna och smygfotograferade elanvändare, gjorde sedan ett kollage och hängde ut våldsverkarna för allmänheten.
Stackelanvändare
En skrämmande siffra nådde mina öron, vet inte om den är sann, vill inte tro det, men mer än 50% av alla som tränar/tävlar skydds använder eller har använt stackel i träningen. Vad som svider är att många av dessa känner jag personligen, andra har jag träffat samt beundrat för deras duglighet och framgång. En del har jag redan från början sett som ”skitstövlar”. Har hört många bortförklaringar från personer som anser att stackel är det bästa dressyrredskap som uppfunnits.Exempel - ”Jag har det på men använder det inte !?”. – ”Jag har det för att tända hunden på ”figgen” – ”Jag har det för att få en bättre bevakning” - ”han släpper inte ärmen” – ”han är inte följsam nog i fotgåendet” – ”han lyfter nosen från spåret.” - ”Jag har stacklet i fickan på tävling och det vet han”.
En del säger att det inte är något som smärtar hunden,
att den inte på något sätt mår dåligt av
detta ”halsband”. Jag måste vara dum, för när
jag håller detta redskap i min hand, så mår jag illa.
Sitter med en försäljningskatalog (svensk) i min hand och där
står bl.a. följande att läsa om stackel. ” Ett stackel
ska sitta tajt, det får inte rulla runt på halsen. Stacklet
används för att ge hunden en lätt smärtpåverkan
för att få den i drift. Det kan få en ointresserad blivande
skyddshund att gå i gång på figuranten. Samma behandling
kan få en hund till aktivitet i t.ex. lydnadsträning. Hundar
som vägrar släppa ärmen kan behöva stackel kopplat
i en lina som sköts av en tredje person.”
Man tycks inte ha förstått att stackel är förbjudet
!!!
Man måste beundra alla de skyddshundförare som rönt stora
framgångar genom åren utan att använda förbjudna
hjälpmedel. Det har ju visat sig att med kunskap följer ödmjukhet
och sunt förnuft.
Inlärningspsykologi
Redan 1901 fick den ryske forskaren Pavlov Nobelpris. Han kunde bevisa hundens stora inlärningsförmåga genom att koppla ihop en retning för att få fram ett beteende. Han skramlade med matkoppen – hunden fick salivutsöndring – samt fick sin mat. Alltså, retning – reaktion – beröm. Vad man lärde sig då var att hunden endast kan lära sig göra rätt genom att få beröm. Den kan alltså aldrig lära sig rätt beteende genom en bestraffning. Då hundens ”tänkande” ligger under begreppsnivån har den ingen möjlighet att själv räkna ut vad tränaren vill. Men om man lägger etiken på hyllan kan detta även översättas med, retning: ryck i stackel. Reaktion: aggression. Beröm: Bett i ärm. Detta är ett argument en del gärna använder sig av. Hunden vill vara människan till lags och det är vår uppgift att visa vad som förväntas av den, utan att bruka våld, men då fordras det en viss intelligens av tränaren. Man kan kuva en hund genom ideliga bestraffningar med diverse hjälpmedel. Men den lär sig ändå inte rätt beteende, utan blir istället stressad och frustrerad. Kanske är det därför så få av de hundratals skyddstränade ekipagen på ortsgrupperna som kommer till tävlingsstart. Det kanske vore lämpligt att prata lite inlärningspsykologi innan skyddsträningen. Eller är det så att instruktörerna saknar kompetens ? Man använder stackel för att väcka aggression, detta får mig att citera Madsen från boken Motivation: - ” Fruktan är ett viktigt motiv för att skydda organismen mot aktuella eller framtida faror, den aktiverar eller driver till handling. Nära släkt med fruktan är aggression. Fruktan och aggression har så mycket gemensamt att man behandlar dessa tillsammans.”Man använder stackel för att framkalla aggression/fruktan hos hunden. Då de flesta tränar skydds för tävlingsbruk, kan jag inte förstå vad man ska med en arg och frustrerad hund till .
Skyddslicens
Införandet av skyddslicensen som kommer att gälla från 2002-01-01 var ett bra drag av SBK. Anledningen till detta införande var kamphundsdebatten. Men hur skall man komma åt det problemet med hjälp av en licens, då dessa personer inte tränar inte inom SBK ? De kommer säkert fortsätta med sin träning oavsett licens eller ej. Snarare är det väl så att man helt ovetande ”städar i dom egna leden” inte för att våra hundar biter folk när dom inte ska eller uppför sig illa på annat sätt. Utan mer för möjligheten att kunna inverka på de hundägare som ler åt den policy som man så gärna vill tro efterlevs. I och med licensen får SBK ett kontrollinstrument att använda sig av för att påverka våldsverkarna. Redan idag har det inom SBK utsetts skyddsansvariga runt om i Sverige. En del valda, andra självutnämnda. Hur många av dessa utnämnda lever på gamla meriter ? Om man tävlade på –70 talet, sedan dess endast har haft minimal kontakt med skydd. Är man lämplig då ? Hur vet man att dessa är personer är rumsrena och inte själva använder otillåtna hjälpmedel ? Kan det bli så illa att någon nekas licens för att denne inte allierar sig med den skyddsansvarige på klubben ?Vid första anblicken kan jag bara konstatera att mer än hälften borde avsäga sig sin plats. För när policy-polisen ligger i busken med kameran kan skandalen vara ett faktum.
SBK:s ansvar
Idag finns inom AFS (avelsavdelningen för schäfer) ett antal ortsgrupper runt om i Sverige. Tyvärr ter sig dessa mer som klubbar för inbördes beundran än som en sammanslutning för seriösa hundägare. Vem som helst är nämligen inte välkommen. Dit söker sig uppfödare med en gemensam inställning till träning, vilken kan bestå av ringträning för utställning kombinerat med träning av modprov. Eller de som enbart vill träna skydds för att få en taggad ”pickförlängare”. En del kommer med sin första hund för att få lära sig mer om hundar. Denna lärdom består ofta till stor del av att hunden ska vara i ”drift” när den äntrar planen. Att hunden sen kan varken fot, sitt eller ligg spelar mindre roll, bara den biter hårt i trasan eller ärmen. För mig ter sig dessa hundar mer stressade än driftiga. Det vet väl var och en att en hund som ligger i stress och har låst sig på en retning, inte kan ta emot någon inlärning. Lättaste sättet att få denna hund att släppa ärmen, är då att sätta på den ett stackel och rycka loss den. Tyvärr kan man se ett ökat våld mot hunden när ortsgrupperna fick sitt fäste i Sverige. Naturligtvis gäller inte detta alla ortsgrupper, men dock för många. För att idag få bli medlem i en ortsgrupp gäller det att ha rätt uppfödare eller ”känna” rätt folk.AFS bör ta sitt ansvar för denna utveckling då ortsgrupperna kom till på deras initiativ. SBK i sin tur bör ta sitt ansvar för AFS, då denna förening är en av deras avelsavdelningar. Det är så turordningen ligger. Ortsgrupperna sorterar inte direkt under FCI vilket en del tycks tro. Naturligtvis borde ortsgruppen höra ihop med den lokala SBK-klubben och där i ha en sektor som ansvarade för Internationell tävlingsverksamhet, på samma sätt som den nuvarande tävlingssektorn svarar för de svenska tävlingsgrenarna. På så sätt skulle mycket av det våld som idag utövas, kunna eliminerats.
Annars kan jag tänka mig rubrikerna när kvällspressen upptäcker att det förekommer att svenska hundar behandlas sämre än kreaturen på slakterien. Om jag hade varit psykolog hade jag möjligen kunnat ursäkta bruket av våld i hunddressyren med en svår uppväxt eller mobbing i skolan. Någonstans har det i alla fall gått känslomässigt fel när människor begår våld på försvarslösa hundar i förhoppningen att dessa ska åstadkomma de tävlingsresultat som behövs för att ägarna ska kunna förverkliga sig själva.
Carina Romland
